ugh
Det är mörkt, ett ändlöst djup.
Tyngden krossar min kropp.
Mörkret kryper närmre från sidorna när handen kring strupen berövar mig på luft och medvetande.
Jag försöker kämpa emot.
Hejda mörkret. Men det kommer ändå.
Hejda mörkret. Men det kommer ändå.
“Du är speciell”, viskar rösten.
“Sluta kämpa emot, du är speciell. Sluta kämpa, så ska jag inte döda dig.”
Tillvaron blir diffus, dimmig, oredig. Jag kan inte komma tillrätta med någonting, allt bara förfaller inom mig. Hjärtat pumpar ut blod i ren kalabalik. Känslorna cirkulerar i mina vener, inte i min hjärna där de hör hemma. Jag lyckas inte få bukt på mina känslor, jag hittar ingen lösning; det känns som om att någon sveper in mig i ett stort lakan för att sedan hålla mig fast där medan jag försöker att hitta en lösning. Men det går inte att finna någon möjlig väg ut. Jag blir fast. Panikslagen men ändå lugn. Insvept i lakanet låter jag allt rinna av mig, tills varenda diffusa, dimmiga och orediga känsla inte existerar inom mig.
